info@stundars.fi

Stöpform för ljus

Stöpform för talgljus tillverkad i bleckplåt.

Stöpform för talgljus tillverkad i bleckplåt.

Under senhösten smyger sig mörkret allt tätare inpå oss, och det känns skönt att börja tillbringa mera tid inomhus där vi lätt kan mota mörkret med hjälp av elektrisktljus. Många tänder levande ljus för att höja mysfaktorn.

Under största delen av 1800-talet var bristen på ljus ett verkligt problem i boningsstugorna. Den viktigaste ljuskällan var elden i den öppna spisen. Ville man ha ”punktbelysning” längre bort från spisen, tände man en lyspärta. I samband med slakt tog man vara på fettet, talgen, från djuren. Av talgen kunde man bl.a. tillverka talg ljus. Talgen från ett slaktat djur räckte dock inte till många ljus. Vanligen sparade man talgljusen till högtider, som t.ex. jul. Nackdelen med talgljus var att de rykte, rann och luktade illa. Dessutom skulle veken klippas, snoppas, med jämna mellanrum. I högreståndsmiljöer och kyrkor använde man vaxljus, t.ex. bivaxljus, och slapp många av talgljusens nackdelar. Vaxljusen var dock en lyxvara som vanligt folk inte hade råd att unna sig.

I början av 1800-talet lyckades en fransk kemist utvinna stearinsyra ur talg och således tillverka stearin. På 1830-talet inleddes en industriell tillverkning av stearin- och paraffinljus. Paraffinet är en restprodukt från den petrokemiska industrin. I Finland började stearinljus allmänt säljas först på 1870-talet, men det var knappast en produkt som man i stugorna ansåg sig har råd med till vardags. Hemtillverkningen av talgljus fortsatte. Petroleum- eller fotogenlamporna blev vanliga kring sekelskiftet 1800/1900 och var i bruk ända tills de österbottniska allmogehemmen elektrifierades.

Månadens föremål är en gjutform för 3 stycken ljus, helt tillverkad i bleckplåt. Föremålet mäter 27,5 cm på höjden och 14 cm på bredden.  Det består av tre parallella plåtrör (diameter ca 2,2 cm) som nertill avslutas med små koner med hål i spetsen.  De tre plåtrören förenas upptill av en rektangulär ”tratt”.  Dessutom finns ett plåtband som stöd en bit nedanom mitten.  Beckslagaren har tillverkat gjutformen genom att löda ihop delarna han format av bleckplåt. Gjutformen är rostig och verkar vara välanvänd.

Då man stöper ljus genom att doppa bomullsvekarna i ljusmassa, krävs en rätt stor mängd ljusmassa. Genom att använda gjutformar, kunde man spara talg. Vekarna tillverkades genom att tvinna bomullstråd, grovleken bestäms av ljusets tjocklek. Det lilla hålet i spetsen på gjutformarnas koniska del är till för att kunna dra veken igenom och fästa den. Upptill fästs veken runt en pinne som placeras tvärs över gjutformarnas öppningar. Den uppvärmda rinnande talgen hälls i formarna, och när talgen stelnat är ljusen i princip färdiga.

Stöpformen har donerats till Stundars av Solf församling. I tiden skall den ha tillhört Anna Björs som var bosatt på Holmen i Munsmo. Formen finns numera i Bleckslagarens stuga på Stundars.

Källa: Gunnar Rosenholm: Solf Sockens historia II (Vasa, 1965), s. 410

 

Text och foto: Annika Harjula-Eriksson