Plock ur samlingarna
KUGGSKÄRNINGSMASKIN
Många av gamla tiders landsbygdshantverkare var tusenkonstnärer som kunde tillverka och reparera föremål av vitt skilda slag för både vardag och fest, allt beroende på vad kunderna efterfrågade. Ett exempel på en sådan mångkunnig hantverkare var gelbgjutaren Erik Häggkvist (levde 1827 – 1887). Erik Häggkvist föddes i Övermark , men det var i Sundom han grundade sitt gelbgjuteri. Gelbgjutare är en hantverkare som gjuter föremål i mässing eller annan gul metall (gelb kommer från tyskan och betyder gul). Förutom gelbgjuteri sysslade Erik Häggkvist både med skomakeri och urmakeri. Denna månads föremål, kuggskärningsmaskinen, anknyter till hans verksamhet som urmakare. Han tillverkade
Härvel
Kvinnor som kardar fårull och spinner ullen till tråd på en spinnrock är en vanlig syn som möter museibesökarna på Stundars. Mera sällan förevisas dock hela den arbetsdryga ullgarnsframställningsprocessen – från råull till färdiga ullgarnshärvor. Tråden som spinns på spinnrocken lindas upp på spinnrockens rulle. Då rullen är full, byter man ut den till en tom och fortsätter spinna. När man har tillräckligt många rullar med tråd, placeras rullarna i en speciell ställning kallad “rullstol”. Tråden som finns på rullarna tvinnas lätt upp och för att få ett hållbart garn tvinnas flera trådar ihop, vanligen 2-3 stycken, beroende på garnets
Hageltång
Hageltången har kommit till Stundars som en del av en större donation då Gelbgjuteribyggnaden med sitt innehåll flyttades från Sundom. I början av 1970-talet donerade Ole Norrgård sin morfars, Werner Häggqvists gelbjuteri till Stundars. Under den gångna sommaren har föremålen i Gelbgjuteriet (mässingsgjuteriet) på Stundars ordnats upp och katalogiserats digitalt. Ole har deltagit i detta arbete genom att berätta om föremålen för katalogiseraren. Bland föremålen som hör till donationen finns främst sådana som direkt anknyter till gelbgjuteriverksamheten, men även en del föremål som avspeglar ägarnas egna intressen. Ett sådant föremål är hageltången, en gjutform för blyhagel. Under krigsåren på 1940-talet
Dihorn och dihornshållare
Dihornet med sin hållare, är två skilda föremål med olika ursprung. I den musei-interiör som byggts upp i Mjölnarens stuga på Stundars är de ändå ett funktionellt par. Dihornet ”totthorne” består av ett urgröpt kohorn med en skinnbit fäst vid den smala ändan. Dihornshållaren ”tott-tre” är snidad ur en enda platt träbit som böjts i L-form och som smalnar av mot ena ändan. I den bredare ändan finns ett stort runt hål där dihornet ska hänga. Dihornshållarens smalare ända sticks ner mellan madrassen och kanten på vaggan så att hornets spets hänger vid barnets huvud. Sofia Fredman från Pane i
Vitbroderi
Under senare delen av 1800-talet var broderi en populär sysselsättning hos borgerskapets kvinnor och många nya tekniker och mönster lanserades. Vitbroderi är ett broderi som utförs med vitt garn på vitt underlag med olika sorts broderitekniker. Stundars har åtskilliga vitbroderitextilier i sina samlingar, t.ex. dukar, bäddtextilier och handdukstäckare. Vitbroderiet får här representeras av en långsmal liten bordduk med oregelbunden form som är 84 cm lång och 36,5 cm bred. Som botten har använts vitt linnetyg och mönstret har sytts med vitt brodergarn. Duken har sytts i en teknik som kallas engelskt broderi, en teknik som ursprungligen lanserades i Storbritannien på
